vänner för livet
"två människor kanske måste bli vänner med livet innan de kan bli vänner för livet" är en strof ur Per Hagmans bok som just heter "Vänner för livet".
Och just det och så mycket mer handlar den här 600 sidor långa romanen, som jag läste ut på två dagar, om. Det är stundtals en brutal och en smula destruktiv kärlekshistoria som fångar från sida ett. Huvudkaraktärernam Sophie och Erik, är två kärlekstörstande själar, lätt trasiga i kanten, som söker kärlek och bekräftelse och deras väg till varandra är brokig. Vi befinner oss i Sverige, England, Frankrike och Dubai. Vi hamnar till och med på andra långgatan, på puben Jazzå, i Göteborg. Hög igenkänningsfaktor där. Jag kunde också känna och känna igen mycket i både Sofies och Eriks egna inre resor. Dessa tankar och grubblerier som far runt och hur destruktivt livet ibland kan te sig för en sårad själ.
Hagman har skildrat den där utsattheten hos de båda på ett smärtsamt närgånget sätt, men man tappar aldrig hoppet för de båda karaktärerna har en längtan, ett driv som för dem och historian framåt på ett medryckande sätt. Sökandet efter tröst och en meningsfull tillvaro blir drivkraften hos dem och de har en styrka som är avundsvärd.
Boken har ett växlande tempo som gör att man aldrig får tråkigt. Ibland skrattade jag högt eller bara log för mig själv och ibland högg det nästan till i magen när jag läste något alltför utlämnande och smärtsamt. För mig är det ett signum för en god bok, när jag fängslas så...
Och just det och så mycket mer handlar den här 600 sidor långa romanen, som jag läste ut på två dagar, om. Det är stundtals en brutal och en smula destruktiv kärlekshistoria som fångar från sida ett. Huvudkaraktärernam Sophie och Erik, är två kärlekstörstande själar, lätt trasiga i kanten, som söker kärlek och bekräftelse och deras väg till varandra är brokig. Vi befinner oss i Sverige, England, Frankrike och Dubai. Vi hamnar till och med på andra långgatan, på puben Jazzå, i Göteborg. Hög igenkänningsfaktor där. Jag kunde också känna och känna igen mycket i både Sofies och Eriks egna inre resor. Dessa tankar och grubblerier som far runt och hur destruktivt livet ibland kan te sig för en sårad själ.
Hagman har skildrat den där utsattheten hos de båda på ett smärtsamt närgånget sätt, men man tappar aldrig hoppet för de båda karaktärerna har en längtan, ett driv som för dem och historian framåt på ett medryckande sätt. Sökandet efter tröst och en meningsfull tillvaro blir drivkraften hos dem och de har en styrka som är avundsvärd.
Boken har ett växlande tempo som gör att man aldrig får tråkigt. Ibland skrattade jag högt eller bara log för mig själv och ibland högg det nästan till i magen när jag läste något alltför utlämnande och smärtsamt. För mig är det ett signum för en god bok, när jag fängslas så...
Kommentarer
Trackback
