måndag 27 december
Tankarna som far är blandade. Skulle vilja ha en ny kamera, lättskött sådan, så att jag kan bli bättre på att fota vardagen. Tanke och bild är ofta en fantastisk kombination. Får nog besöka något scheissebilligt ställe tror jag.
Sedan väntar Mariaplans bokhandel och café marmelad med goe vännen C. Blir nog en bra dag idag.
vänner för livet
Och just det och så mycket mer handlar den här 600 sidor långa romanen, som jag läste ut på två dagar, om. Det är stundtals en brutal och en smula destruktiv kärlekshistoria som fångar från sida ett. Huvudkaraktärernam Sophie och Erik, är två kärlekstörstande själar, lätt trasiga i kanten, som söker kärlek och bekräftelse och deras väg till varandra är brokig. Vi befinner oss i Sverige, England, Frankrike och Dubai. Vi hamnar till och med på andra långgatan, på puben Jazzå, i Göteborg. Hög igenkänningsfaktor där. Jag kunde också känna och känna igen mycket i både Sofies och Eriks egna inre resor. Dessa tankar och grubblerier som far runt och hur destruktivt livet ibland kan te sig för en sårad själ.
Hagman har skildrat den där utsattheten hos de båda på ett smärtsamt närgånget sätt, men man tappar aldrig hoppet för de båda karaktärerna har en längtan, ett driv som för dem och historian framåt på ett medryckande sätt. Sökandet efter tröst och en meningsfull tillvaro blir drivkraften hos dem och de har en styrka som är avundsvärd.
Boken har ett växlande tempo som gör att man aldrig får tråkigt. Ibland skrattade jag högt eller bara log för mig själv och ibland högg det nästan till i magen när jag läste något alltför utlämnande och smärtsamt. För mig är det ett signum för en god bok, när jag fängslas så...
23 december
Dagen före dopparedagen och jag vaknade utan väckarklocka vid nio. Känner mig för en gång skull utvilad och en känsla av hänförelse och förundran har börjat landa i mig. När jag lagt känslorna av oro för att hinna, ha råd, orka, stress och den sedvanliga otillräckligheten, så börjar friden komma.
Den pyntade granen med klapparna under, de tända ljusen, de relaxade tonåringarna, maten i kylen som står klar att tillagas idag, den vita snön, mina vänner, mina goda tankar och förmågan att känna förundran över det lilla. För mig är det så viktigt att stanna i den varma känslan av hänförelse (ett vackert ord) och förtjusning över julen och dess budskap. Budskapet är inte att tillbedja Guden Mammon utan minnas varför vi firar jul och ta till oss det budskapet. Vi behöver inte alla gå i kyrkan eller ens tro på historian om det som utspelade sig för över 2000 år sedan, men vad vi måste tro på är ändå människans godhet och förmåga att ge.
Vi måste tro på vår egen förmåga att skapa gott och att skapa förändring. Bra är kanske att börja med oss själva och klappa oss lite på axeln, smeka oss själva över kinden och säga "Jag är bra" och sedan lyfta blicken och se på de som omger oss. Möt dem med glädje och försök se det goda hos dem. Alla behöver vi höra att vi är fina människor och värda att älskas.
Vi gör alla vårt bästa att hinna med i den snabba karusellen i det som kallas livet. Nu kan vi kanske stanna upp en stund och se vad vi har runt omkring oss. Reflektera över det vackra i naturen. Såg ni fullmånen igår? Så stor och så hänförande vacker.
Så möt blicken på de du möter idag. Ge ett leende , en komplimang eller ett värmande ord. Många behöver det idag och alla andra dagar och jag tackar alla som värmt och värmer mig när jag har det tungt. Lyft också blicken och se det vackra i naturen. Våga se alla detaljer och allt i sin helhet. Det är magiskt och det är gott att uppleva lite magi i vårt 2000tal.
Andas och sänk tempot en aning när du går ut idag. Önskar er allt gott!
decembermorgon
Måndag morgon och jag ligger i sängen med kaffe och.... GP på webben.. Dagens ilandsproblem är ett faktum. Så mycket mer omständligt att scrolla än att bläddra sig igenom morgonens nyheter. Jag tar liksom inte till mig dem på samma sätt och framförallt så hittar jag inte bland artiklar och vad som är nytt och vad som är gårdagens. Är man vanemänniska eller?
Måste snart in i duschen. Det känns skönt att betygen är satta och egentligen går de här sista dagarna bara på tomgång fram till den 22. Längtar till ledighet och julefrid.
Städat klart i helgen och idag ska det inhandlas gran och pyntning blir till kvällen. Först måste de sista klapparna inhandlas och det känns alltid en smula oroligt. Otillräckligheten är ett faktum och mörka tankar om de ensamståendes vedermödor mörkar mitt sinne för en stund.
Den ensamma är dock stark och gör vad hon kan. Måste klappa mig på axeln lite oftare och tycka att jag är bra. Särskilt när tonårssonen är alltför grinig och jag låter mig påverkas alltför starkt av stämningen i huset. Önskar ibland att jag inte alltid hade tentaklarna ute. Det vore så mycket lättare, men kanske så mycket tråkigare. Vem vet?
Borde skriva om handbollsmatchen och motståndarlagets tränare som uppvisade all möjlig brist på vuxenansvar när han var tyken mot domare och våra grabbar... och dessutom tillät sina spelare att bete sig riktigt illa. Inte konstigt att en del ungdomar brister i respekten, när förebilder beter sig som idioter. Vill skriva mer om ämnet, men det får bli annan dag.
Tiden är knapp och hund ska ut innan jag skrapar fram rödvolvon under snö- och istäcket och beger mig till det ställe som ger mig lön varje månad,
skrivandet..
Idag har jag mycket att göra..jag har inte ens öppnat GP ännu. Vill skapa en ny blogg, en mer läsvärd och mer privat på något sätt. Min lilla Huldra känns alltför distanserad och jag når inte riktigt ut.. undrar om jag inte ska vara kreativ under jullovet och skapa en smula, på ett nytt sätt. Måste bara hitta ämnen att skriva om och fotograier att visa.
Måste bli bättre och bättre och vips var jag där igen. I ekorrhjulet.
Just nu känns det som om jag bara far runt i ett alltför accelererande ekorrhjuln. Vill ju inte vara där! En smula eftertanke efter att ha lyssnat till två öden elelr flera idag, där livet drastiskt förändrats och tagit sig tragiska vägar. Den vägen är möjlig för oss alla och vi kan omöjligt styra vårt öde. Därför leva nu, nu, nu.
Umgås nu, nu, nu! Även om förkylningen får mig kraftlös så måste jag bejaka det goda idag. Jag måste bli bättre på att hindra intigheten ta över mitt liv och slentrianen blir ett faktum. År som går.
Nu vill jag ha kaffe och ska ägna mig åt stadens sanningsorgan en stund. Vem vet vad som finns att läsa där...
long time
Svårt att förstå och ens acceptera.. Rivna murar kan alltid byggas upp igen och sönderslagna känslor kan repa sig, lagas så småningom. Tiden kan vara vår vän och även läka alla sår.
distanserad distanslöshet
den distanserade distanslösheten
delar med mig av mitt inre
vräker mig
vältrar mig i mina känslor,
men alltid en viss distans
kom inte för nära
inte för mycket kontakt
håll er borta
rör inte mig
innan jag rör er
berör mig inte
innan jag får beröra er,
därför alltid ensam
längtans tider
Nu.. skriker kroppen
och själen viskar följ mig
är det inte nu vi alla är
när våren är som vackrast och solen värmer våra frusna kroppar
pulserande andetag
lust som retas
och överallt en grönskande symfoni som knoppar
ser mig omkring efter någon begärlig
möter blickar
ibland leenden
men inte mycket gensvar om jag ska vara helt ärlig
Nu är jag trött, ja nästan helt slut
mannen finns nog därute
han som bara älskar mig
men kom snart för jag står inte ut!
viss om att du finns?
Skönast utsikt ha de ställen, som det svårast var att hinna.
Allra kärast blir den mänska, som det kostat mest att finna
Vackra ord av vår kära Karin boye.
Blir då inte den kampen, det sökandet, letandet en återkommande smäll när du åter igen slår huvudet blodigt mot väggen av sten, som byggdes upp av din egen rädsla.
Jag söker just den som ska bli mig kärast, men hur mycket ska det kosta på? Var ligger denna plats? Med den skönaste av utsikter där jag kan låta mig erövras, nedläggas och förföras av den käraste, den bäste.
Resan har varit lång och kostat mig mycket och nu står jag här;
liten till sinnet står jag med blodet rinnande för pannan. Väggen av sten möter troget upp, gång på gång.
Ändå letar jag vidare
viss om att jag inte är dömd till att vandra samma resa gång på gång, som i Dantes inferno.
Viss om att du finns?
min spegelbild eller min motsats?
Kroppen och själen längtar efter sitt. Den rister och jag skriker
Hallå! Jag är ju här!
Kampen, får mig alltid att fortsätta gå
längtan rinner aldrig bort
och hoppet?
det dör aldrig ut
inuti utanförskapet
Inuti utanförskapet
låst som av ett brustet handfängsel,
med en springa hopp i just det brustna
kanske just därför en kampvilja
och en rebellisk ådra
påverkad av
minnen, historik, angenäma eller oangenäma upplevelser
eller bara den längtan efter bekräftelse
som driver på
som driver framåt
och ändå
ett utanförskap och
ett tillhörande av en intighet
som jag själv skapat?
i min värld
den värld som ingen annan ser
för den finns inuti
inuti utanförskapets
brustna bojor
som en dag kanske släpper in
och släpper ut
den där inne
som skriker utan röst
påverkad av de där ute
men ändå färgad av kampviljan
alltid
och ger aldrig upp
glädjen
att finnas
och att bojorna brister
jag blir vi
jag är vi
och utanförskapet
finns bara i mitt inre
i mina föreställning av livet
min tolkning
alltså är jag vi
både inuti och utanför
ljuset som bär
Möten är och ibland konfliktfyllda. Mina tolkningar överrensstämmer inte alltid med hur, den personen jag talar med, tolkar eller läser av mig. måste tro gott, men ändå reagera vid felaktigheter. Ingen vinner på att man förhåller sig tyst och avståndstagande vid en konflikt. Det är okey att reagera, men frågan är hur vi reagerar? Behöver vi knäppa den andre på näsan och få honom/henne att må ännu sämre? tror inte det.
Men då behöver vi ljuset, mer än någonsin. Låt ljuset från din själ, lysa upp dina ögon och dela med dig av det goda ljuset, den goda energin. Tänk kärlek och glöm missunnsamhet.
svårt
men nödvändigt
låt oss skapa den bästa av världar
Istället för att säga något trist och surt bakom ryggen på någon borde jag kanske välja att se vad han eller hon har för positivt och säga det.
Det här är det enda livet vi har, här på jorden. Kanske dags att välja glädjen idag? I sverige, nu, idag lever de flesta en ganska dräglig tilvaro. Visst delar vi många en oro för olika ting. Pengabekymmer, konflikter, vantrivsel på jobb, kanske inget jobb alls, depp, sorg, sjukdom och allt annat som kan få ner vårt humör.
Men då är det bra att lyfta blicken och tänka efter på vad man har att faktiskt vara tacksam över. Den känslan ska jag försöka bära med mig idag. Bort med oron för framtiden och det svåra som kan finnas där. Jag lever nu och har en oändlig mängd att vara tacksam över.
en smula besatthet
det äter upp mig inifrån,
förföljer mig och lämnar mig inte, inte ens för ett par sekunder
Den? Tanken eller de tankarna jag tänker på dig, när du
åter stört mitt själsliv
styra över mina tankar och mina drömmar
fokusera om
glömma och inte tro och hoppas att...
realist är bra att vara,
men ack så tråkigt
fantisera, bara fem minuter om dagen,
borde göra gott för magen
lite lagoma doser av fantasi och dröm
kan nog göra lite gott
för själslivet
ändå
en annan dag
Idag är den annandagen, ännu en annan dag i mitt liv. Undrar hur annorlunda den kommer att bli? När är det dags att bryta gamla vanor? Inte mycket jag skulle vilja ha ogjort, men en del jag skulle vilja göra annorlunda, idag och resten av mina dagar.
Dagarna är ju värdefulla och kan inte ständigt ägnas åt navelskåderi, väntan och längtan. Ibland känns det som jag går i en labyrint , där väggarna består av mina tvivel och min modlöshet. Är detta likt, likt mig? mindfullnessexperter pratar om mentala skyddsrum och mentala väggar att sätta upp när tvivlen anfäktar svårt. Då undrar jag, varför inte hellere riva ner väggarna och bli fri? Om vi tänker oss en labyrint utan väggar, så vore den ju inte alls lika skrämmande eller hur?
Är det inte just de väggarna som hindrar mig att vara den jag verkligen är? Är det inte de andras förväntningar och min egen längtan efter bekräftelse som får mig att agera på ett förväntat sätt? Det sätt som förväntas av min omgivning?
Fröding uttryckte kanske samma känsla i sin dikt växtliv, eller kanske inte. Men fin är dikten
Jag sov ej, men låg såsom sjuk till sängs
och trodde mig nära nog drömma
mig vara ett blomfält, en vanlig ängs,
en vanlig att se och förglömma.
Jag tänkte ej mänskliga tankar just,
men kände det vekliga svaga
av morgondrömmande blommors lust
att njuta och lust att behaga.
Då kom som jag tror av små barn en flock,
de började bryta och draga -
jag led ej, jag smärtades ej, men dock
jag kände ett vemod betaga
min själ av att vissna till torrt, till torrt,
men kunde ej vredgas och klaga,
mig tyckes att liv är för blommor kort,
men liknar ju endast en saga
om dvalan att vissna i höstar bort.
Den sagan jag drömde, emedan mitt liv
bortflyter i svaghet likt växters,
allt kött är som hö, är som säv och siv,
så läses i bibeltexters
bestämmande "är" och "var" och "bliv".
morgontankar
sol och krispigt
fortfrande trött, med sömn i ögonen
en promenad lockar dock
tankarna på annat håll,
förståligt
nej
en kaffe till innan utgång
sedan ingång
eller någon gång
Stiltje eller storm
vad rör sig egentligen inom mig?
I kön på willys där inte tankarna heller står still,
utan jag är redan förbi kassan och packar i stora papperspåsar,
som rymmer, mycket
Stiltje eller storm,
på morgonen
stiltje om jag inte låter mig överfallas, genomsyras av alla måsten
det som jag måste hinna idag
och hur jag ska vara en god mor
Storm om jag inte väljer att landa i nuet och tänka tacksamt
för visst kan man vara tacksam
här på det norra halvklotet
i en stad
nära havet
varför är tycka-synd-omkänslan mer nära
i nuet
allt som jag inte fick
all smärta,
men idag
väljer jag ändå stiltjen
ska ta det lugnt...
skapa trivsel istället för ilsken ickekänsla
över att alla andra har
men inte jag
ensam med tre fantastiska kids,
är bättre än att vara helt ensam
måste jag förstå
En annan dag väljer jag stormen
för när stormen rasar som mest känner jag också att jag lever
och att jag är kapabel
märkligt ord, duktighet?
kanske mera att jag är stark
ändå
och det får man tacka för
Tack!
Fullmåne och betraktelse över fåglar
På tillbakavägen, när jag passerade samma träd hade de lämnat grenarna och cirkulerade istället ovanför mig och Hunds huvud. Nu höll de tyst och bara cirkulerade runt oss med ett lite trivsamt kluckande läte. Uppenbarligen var de vänner igen eller..hemska tanke så hade de tagit kål på någon lite gynnare som inte passade in eller var som de andra.
Kanske är de mer mänskliga eller omänskliga än vi någonsin tror. Snara till att skilja ut de som inte passar in och låta den få känna på utanförskapet... Vad vet jag? Eller så var de helt enkelt sams igen..
Milstolpe
I detta nu är tiden viktig och framförallt att utnyttja tiden och vara effektiv. Förlorade timmar, minuter och sekunder kan skapa stress och en känsla av att tappa greppet.
Tiden finns där, livet likaså.. det går på utan att vi kan förändra så mycket. Vad vi kan förändra är vad vi fyller det med. Tänk att inte förfäras över det som inte hinns med utan glädjas över det man faktiskt hinner fylla sin dag med. I nuet är det viktigt att existera och inte redan titta på klockan och planera nästa timme och nästa och nästa... utan istället stanna upp ett ögonblick vid den milstolpe jag just nu befinner mig vid. Stanna upp och andas in ett djupt andetag. Jag är här nu och tar tillvara på den här stunden, vid den här milstolpen.
"framtiden oroar oss, det förflutna håller oss fast. Därför går vi miste omnutiden." # Gustave Flaubert
